Det nationalistiska manifestet

Recension av Gregory Hood, ursprungligen publicerad på American Rennaisance 15 november 2018

Tillbaka till huvudsida

Ordet ”rasist” har blivit så uttjatat att det har förlorat sin mening. Detsamma börjar hända med ”vit nationalist”, den etikett som journalister har satt på sina motståndare under Donald Trumps tid. Som Karl Marx en gång påpekade om ordet ”kommunist”, så finns det knappast någon konservativ fraktion, individ eller parti som inte har anklagats för ”vit nationalism”. Men till skillnad från ”rasist”, som alltid har varit ett skällsord, så har ”vit nationalist” en tydlig innebörd. Som Marx sa om kommunisterna, så är det dags att vita nationalister förkunnar sina åsikter och mål, och bemöter amsagorna om den vita nationalismens hot med ett manifest. Greg Johnson har gjort just det, och har därigenom gett hela rörelsen ett fokus.

Det nationalistiska manifestet klargör tydligt hotet mot den vita rasen, den moraliska rätten till motstånd mot sin utrotning, och motiveringen till varför vita hemländer är det bästa sättet att trygga överlevnaden. Dr. Johnson är en etnonationalist som anser att alla etniska grupper ska ha ett hemland. Han förnekar existensen av ”ett enhetligt vitt folk” och är motståndare till ett Imperium som förenar hela den vita rasen.

Denna distinktion är avgörande eftersom vit nationalism då blir en logisk utvidgning av patriotism: ”Vi måste betona att vara vit är nödvändigt för att tillhöra någon Europeisk nationell grupp, trots att vi naturligtvis medger att ett gemensamt språk, kultur och historia också är nödvändigt.” Vita nationalister är de sanna försvararna av befintliga nationalstater.

Dr. Johnson har också svar på frågan om ”en världsomfattande Europeisk diaspora av hundra flaggor, där varje självmedveten nation har åtminstone ett självständigt hemland” skulle leda till konflikt och krig som det har gjort tidigare. Han hävdar att etnostater skulle vara ”varandras goda grannar” eftersom var och en skulle ha en trygg identitet och fosterlandskänsla som skulle främja goda relationer mellan folken. Tydliga hemländer grundade på folkgemenskap skulle uppmuntra respekt för andras folkgemenskap och främja internationell tillit. Och även med åtskilda hemländer skulle paneuropeisk högkultur och paneuropeiskt teknologiskt samarbete bidra till att ena den vita världen.

Dr. Johnson förklarar också varför nationalister inte kan undvika att prata om ras. Han framhåller att tabu mot att försvara vitas intressen är potentiellt livshotande och inte gäller för någon annan grupp. Vithet betraktas som ett legitimt begrepp när det används för att straffa vita, men blir plötsligt illegitimt när vita vill försvara sig.

Europeiska nationella identiteter kan inte avskiljas från vithetskomponenten; strävan efter egna hemländer är fullt förenlig med att framhäva vitas natur som en utvidgad gemenskap.

Trots sitt tycke för etnonationalismen tycks dr. Johnson anse att är solidaritet med ens ras idag är viktigare än nationell solidaritet. I likhet med Sam Francis menar dr. Johnson att vita angrips som vita, inte som tyskar, fransmän eller amerikaner. Således, ”När Europeer motsätter sig att bli etniskt utbytta kommer dom alltmer att betrakta sin ras som sin nation och sitt skinn som sin uniform.” Man skulle till och med kunna hävda att i nuvarande skede av vår kamp, så finns det redan en ny ”nation” av rasmedvetna européer som har mer gemensamt med varandra än med sina landsmän.

Det nationalistiska manifestet framför sin sak på ett mestadels objektivt och sakligt sätt, men dr. Johnson beskriver gripande hur stigande vita dödssiffror, överdoser och hedonism tyder på att vårt folk undermedvetet känner att de inte har någon framtid. Han pekar på nuvarande trender som obevekligen leder mot utplåning.

Dr. Johnson föregriper och bemöter många invändningar mot den vita nationalismen, och gör det så bra att bara det gör den här boken läsvärd. (Ett exempel: Om man blir uppfordrad att definiera vem som är vit, blir svaret ”dom som förväntas känna vit skuld”.) Ändå är detta mycket mer än ”Vit Nationalism 101”. Det är en stabil, enhetlig argumentation grundad på politisk teori. Dr. Johnson citerar med lätthet Martin Heidegger, Alain de Benoist, Tatu Vanhanen och andra, till glädje för både veteraner och de som är nya i rörelsen. Avsnittet ”Rekommenderad läsning” är en välkommen guide till fortsatt utbildning.

Dr. Johnson tar också med en nyttig diskussion om det han kallar ”den gamla högern” eller de fascistiska och nationalsocialistiska rörelserna. Han skriver att dessa rörelser har ”mycket att lära oss”, men belyser viktiga skillnader mellan då och nu, och varnar särskilt för det han kallar ”bolsjevikisk organisationsmodell” som kännetecknar många fascistiska rörelser. Han kritiserar dem som ”saknar en egen världsbild” och istället ”köper ett fixt och färdigt idesystem som dom kan ta som en paketlösning”.

Dr. Johnson avfärdar den bekväma verklighetsflykt som det innebär att låta sig förknippas med regimer som är helt främmande för vår tid och plats, och förespråkar istället en rörelse som kan ”förena sig med den levande traditionen hos sitt hemland, inte exotiska importer eller giftiga, starkt befläckade ideologier”. Dr. Johnson fördömer också ”självmarginaliserande och kontraproduktivt agerande”, som är särskilt destruktivt i denna kritiska tid.

Men är inte den vita nationalismen i sig giftig och starkt befläckad? Dr. Johnson menar att ”implicit vit nationalism utgör drivkraften bakom de växande populist-nationalistiska rörelserna i hela den vita världen” och tror att ”vi kommer ofrånkomligen att röra oss från underförstådda till tydliga rasmässiga argument”.

Det som nu hindrar denna övergång är ett fientligt etablissemang ”som redan arbetar frenetiskt, till nära 100% kapacitet med att förtrycka vit identitetspolitik”. Emellertid, ”när vårt ökande medvetande överstiger deras minskande förmåga att kontrollera oss, då vinner vi”.

Men när kommer den tiden? Vita förkämpar har drivits bort från sociala medier, blivit selektivt åtalade av en ”konservativ” administration och berövade möjligheten att ta emot donationer. Vita förkämpar är mindre fria att använda sin yttrandefrihet utan fara för repressalier nu än innan det att president Trump blev vald. Det nationalistiska manifestet har inte mycket säga om hur man kan ändra på detta. Det öppna antivita hatet har dessutom blivit allmänt vedertaget sedan Trump blev vald.

Ändå är behovet av att visa järnnäven i ”mångfaldens” silkesvantar i sig självt en framgång. De som härskar över oss fruktar helt riktigt den vita nationalismens lockelse. Att döma av medias rubriker dominerar det den politiska debatten. Det nationalistiska manifestet kommer vid en kritisk tidpunkt och tillhandahåller en lättillgänglig, logisk och human förklaring av den vita nationalismen. Den undviker slagord och splittrande partiprogram; den påbörjar ett samtal snarare än avslutar ett.

Som dr. Johnson konstaterar kan vi antagligen inte få de som tycker att den vita rasen borde dö att ändra åsikt. Men vi kan vädja till dem som värdesätter den vita civilisationen men tvekar inför att göra det som krävs för att bevara den. Det här är den perfekta boken för den konservative som vacklar på gränsen till rasmedvetet uppvaknande.

Dr. Johnson har skrivit en bok som är både aktuell och tidlös. Den definierar dagens politik men tecknar även konturerna av en vision som kommer att tala till varje generation. Det är en bok som desperat behövde skrivas. Nu finns ett desperat behov av att den blir läst.

Gregory Hood tillhör redaktionen på American Renaissance. Han har varit aktiv inom konservativa grupper i Förenta staterna.

Tillbaka till huvudsida