Det nationalistiska manifestet

Recension av Richard McCulloch, ursprungligen publicerat 17 oktober 2018 på The Occidental Observer.

Tillbaka till huvudsida

Jag träffade Greg Johnson för första gången år 2001, i en grupp med femton konferensdeltagare som åt en sen middag på Grove Park Inn i Asheville i North Carolina. Dr. Johnson fanns bland dem som satt vid min ände av bordet. Sam Francis och Jared Taylor hörde till dem som satt vid den andra änden, för att nämna två bekanta namn. Av hans sätt att presentera sig fick jag intrycket att dr. Johnson var en akademiker som forskade om vår rörelse, i sällskap av två studenter och en journalist från London som höll på att skriva en bok om politiska grupper på ytterkanten. Så vitt jag minns ställde han både en hel del frågor och lyssnade en hel del. Sedan den presentationen har han avancerat till en framträdande position, och jag skulle placera honom bland de tio ledande samtida profilerna i vår rörelse med avseende på produktivitet, aktivitet, inflytande och erkännande, även om jag medger att mitt graderingssystem har en slagsida åt intellektuell produktion, vilken i dr. Johnsons fall är avsevärd.

För dem som är bekanta med dr. Johnsons verk finns det mycket i den här boken som de har sett tidigare, och även en del ämnen som har behandlats av många olika författare, som till exempel Robert Putnams upptäckter av sambandet mellan mångfald och alienation, och John Jays prisning av Amerikas ursprungliga avsaknad av mångfald i Federalist nr. 2. Men den här boken är avsedd både som en inledande lärobok och omfattande sammanfattning för presumtiva konvertiter och dem som är nya i rörelsen, såväl som en mycket grundligare och fullt utvecklad diskussion av dess ämnen för rörelseveteraner.

Det som är nytt är dess fokus på vår rörelses två yttersta frågor. Den första frågan utgör det yttersta problemet: det faktum att vår ras genomgår en process av tillintetgörande eller folkmord genom mångraslighet. Den andra frågan handlar om den yttersta och enda tillräckliga lösningen på problemet: en storskalig separation av raserna genom antingen avlägsnandet av icke-vita (den enda lösningen för Europas del) eller en uppdelning av landets territorium i självständiga nationer åt de olika rasgrupperna, numer allmänt kallade ”etnostater”, ett begrepp som härrör från Wilmot Robertsons bok från 1992 med detta ord i sin titel som har fått allt större spridning under det senaste årtiondet.

Denne recensent har två artiklar som kommer att publiceras i The Occidental Quarterly och som behandlar just dessa två yttersta frågor1, såväl som en tidigare artikel från tiden när dr. Johnson var dess redaktör2, men med tanke på dessa frågors centrala betydelse för vår ras och rörelse bör de få betydligt mer uppmärksamhet än vad som hittills varit fallet. Trots att de är så centrala och viktiga har de till stor del försummats, inte blivit erkända eller till och med undvikits av skribenter i rörelsen. Det är bara under ungefär det senaste årtiondet, i takt med att begreppet ”etnostat” vunnit spridning, som det har blivit vanligt att skribenter erkänt dessa två frågor som de yttersta problemen och den yttersta lösningen, men de har oftast inte blivit lika fullt utvecklade eller behandlade med tillnärmelsevis det djup som dr. Johnson gör i den här boken.

Ett manifest är en deklaration av principer, övertygelser och mål, motiv och avsikter, som gör dem klara och tydliga, eller manifesterade, utan att någonting döljs eller hålls tillbaka. I inledningen beskriver dr. Johnson boken som ”en avhandling i metapolitik… [för] att erbjuda en klar, kortfattad och övertygande syntes av argument som jag har utvecklat under mer än ett årtionde”, där metapolitik definieras som ”[Att] skapa de förhållanden som är nödvändiga för politisk framgång”. Han avfärdar mångfald som bara en eufemism för att ersätta vita människor med icke-vita när han styr in på ämnet vit nationalism, som ”[helt enkelt betyder] alla vita folks rätt till suveräna hemländer” och dess mål ”att ersätta mångrasliga, mångkulturella samhällen med rasligt och kulturellt homogena hemländer, som vi kallar för ’etnostater’. … För att skapa eller återupprätta vita etnostater, måste olika grupper som delar samma territorier åtskiljas. Det kräver att man flyttar på gränser och människor… [Jag] argumenterar… för att den rasliga separationsprocessen… inte behöver vara snabb, våldsam eller inhuman”. Den här recensenten håller med om att den inte behöver vara något av dessa ting, och jag vill definitivt inte vara brutal eller inhuman, men vad är det för fel med ”snabb” som gör att begreppet måste förknippas med negativa tillvägagångssätt som bör undvikas? Mer om det senare.

Med det första kapitlet, med rubriken ”Vit utplåning”, inleder dr. Johnson med en skräll då han direkt ger sig i kast med ämnet för det yttersta problemet:

Vita nationalister anser att det rådande sociala och politiska systemet har lett in vår ras på vägen mot biologisk utplåning. Om de rådande trenderna inte vänds kommer vita att försvinna som en distinkt ras. För många vita låter detta som ett orimligt och alarmistiskt påstående, med tanke på att det finns mellan 700 miljoner till en miljard av oss på planeten idag. En del av denna skepsis är helt enkelt ett psykologiskt förnekande av en obehaglig framtidsutsikt. Icke-vita är sällan skeptiska beträffande vitas utplåning. Våra fiender tar faktiskt vårt slutgiltiga försvinnande för givet och gottar sig öppet åt vår nedgång. Jag vill emellertid argumentera för att den vita utplåningen inte är någon alarmistisk fantasi, utan ett alarmerande faktum, den ofrånkomliga slutsatsen av en nykter och välinformerad analys.

Dr. Johnson har tämligen rätt i sin iakttagelse att många vita inte har en aning om vårt yttersta rasproblem. Till och med vita människor som befinner sig i toppskiktet inom juridiken, vetenskapen, matematiken, näringslivet osv. – samtliga med bekräftat hög IQ – förefaller ofta totalt omedvetna om vad som händer med deras ras. Om detta inte är en förevändning betingad av konformistiska och karriärmässiga orsaker, vittnar det om att IQ inte är allt, då många tycks vara rasligt blinda och sakna rasligt medvetande och raslig mottaglighet. De har inte förmågan att se, förstå, värdesätta och bry sig om ras. Därför är en av våra viktigaste ”metapolitiska” uppgifter att göra den pågående förgörelsen av vår ras tydlig och synlig för vår ras, så att de kan se den och den blir verklig för dem. Den här boken är viktig främst för att den är effektiv beträffande den uppgiften.

Dr. Johnson påpekar att ”[u]tplåningen av vita är inte naturlig utan orsakad av människor. Det första vi måste göra, om vår ras ska överleva, är inte att besegra naturen, utan andra människor”. Han diskuterar orsakerna till utplåning: förlust av habitat, invasiva arter (eller andra raser) som konkurrerar inom samma ekologiska nisch, samt hybridisering, som ”innebär fortplantning, men inte fortplantning av ens distinkta biologiska typ. Hybridisering kan bara ske om en tillräckligt närbesläktad art [eller annorlunda ras av samma art] invaderar ens ekologiska nisch.” När dessa förhållanden skapas av människor är det ”[ett] lågintensivt folkmord… den långsamma förgörelsen av en grupp genom att förhållanden införs som helt enkelt omöjliggör dess långsiktiga överlevnad.”

För att göra den pågående förgörelsen av den vita rasen mer synlig och verklig för sina läsare, förklarar dr. Johnson att ersättandet av helt och hållet vita samhällen med mångrasliga är en form av habitatförlust som förvägrar vita människor trygga fortplantningsområden och trycker ner deras födelsetal. ”Jakten på trygga vita fortplantningsområden är en av drivkrafterna bakom förortsurbaniseringen och ruraliseringen efter det att det vita herraväldet kollapsade, de inhemska icke-vita befolkningarna emanciperades och de vita länderna översvämmades av icke-vita invandrare.” Införandet av mångrasliga förhållanden möjliggör i sin tur hybridisering, vilket är

en orsak till raslig utplåning, eftersom den rasliga typen inte lyckas reproducera sig. Rasblandning är oundvikligt om olika människoraser tillåts att fritt mötas i samma miljöer. Tidigare, när den rasliga integriteten värdesattes, fanns det därför sociala och rättsliga hinder mot rasblandning i mångrasliga samhällen. Dessa hinder har nu sopats undan. Nuförtiden står det emellertid inte bara människor ”fritt” att rasblanda. Media och utbildningsväsende uppmuntrar aktivt till rasblandning.

Efter att effektivt ha visat att det yttersta vita rasproblemet är verkligt, går dr. Johnson vidare till ämnet för den yttersta lösningen: ”[Vi] behöver… skapa eller återupprätta homogena vita hemländer, antingen genom att flytta gränser eller flytta befolkningar, dvs. genom program för raslig uppdelning och separation eller avlägsnandet av icke-vita befolkningar.” ”Under det rådande systemet kommer vita att utplånas, och… den enda verkliga lösningen är att skapa vita etnostater.” ”En ras som står inför folkmord har inte råd att ge efter för sentimentalitet, måttlighet och halvmesyrer.” ”Den högra vägen omfattar den vita nationalismens djupaste mening och drivkraft. Den förkastar mångfalden i sin helhet till förmån för etnostatstanken. Den är villig att flytta på människor och gränser för att skapa rasligt och etniskt homogena hemländer åt alla europeiska folk som strävar efter självbestämmande. Detta är den vita nationalismens yttersta mål som jag föreställer mig det.” I åtskilliga avsnitt utspridda över hela boken beskriver han sin syn på etnostatens förverkligande:

Vi behöver inte ha bråttom. Nästa gång en icke-vit familj måste flytta av ekonomiska orsaker, ser vi bara till att de flyttar ut ur våra hemländer. … Folkmordet på vita är en process som utspelar sig över generationer. Dess arkitekter visste mycket väl att dess slutpunkt är den vita rasens utplåning. … [De] tänkte… ut en långsammare och säkrare folkmordsprocess. De visste att om antivita demografiska trender sattes i rörelse och underhölls över tiden – dvs. lägre födelsetal, söndrade familjer, rasblandning, icke-vit invandring, icke-vitt intrång i vita livsutrymmen osv. – skulle det långsiktiga resultatet bli vit utplåning, och väldigt få vita människor skulle bli varse det, än mindre slå tillbaka, till dess att motståndet i vilket fall skulle vara rätt meningslöst. … [Vi] måste… sätta en välplanerad, metodisk och fredlig repatrieringsprocess i rörelse. Det är för övrigt ingen brådska. Våra fiender planerade att eliminera oss under generationer. Vi kan ta några årtionden på oss att ställa allt till rätta. … [Om] en del människor inte bryr sig om den vita undanträngningen på grund av att den kommer att ske när de inte längre är i livet, varför skulle de bry sig om vår plan för att återställa den vita befolkningens demografi, när även den kommer att utveckla sig långsamt under årtionden och fullbordas först långt efter deras död? … Även om återskapandet av vita hemländer kan ta några generationer, kommer det att finnas omedelbara psykologiska fördelar för vita att skörda så snart vi vet att vår ras har en framtid igen. … När vi väl får tillbaka framtidstron, kommer vårt folk att börja leva som om etnostaten redan vore verklig. De som kämpar för en bättre värld lever redan i den. Amerika skulle återigen kunna bli ett normativt vitt samhälle imorgon. Det är helt enkelt en fråga om vilja. Och när det beslutet väl tagits, kan vi… [röra] oss bort från mångkulturalismen i riktning mot den vita etnostaten. Den processen kan ta femtio år. Men vi skulle kunna ta god tid på oss att ställa allt till rätta, eftersom vita skulle börja uppleva enorma psykologiska fördelar redan idag genom blotta vetskapen om att vårt folk återigen har en framtid. [Jag är] villig att gå med på vissa kulturnationalistiska eftergifter beträffande etnostaten som tillfälliga och ändamålsenliga kompromisser med den politiska verkligheten. Jag anser till exempel att vita nationalister på allvar bör främja en ny invandrings- och utvandringspolitik med målsättning att återskapa 1965 års etniska status quo, som på många sätt utgjorde den amerikanska civilisationens höjdpunkt. Målet skulle helt enkelt vara att radera det katastrofala misstaget av att öppna våra gränser mot tredje världen. Denna omvandling skulle kunna ske gradvis, med år 2065 som ett slutdatum för fullbordan. … Men det finns ingen garanti för att ett sådant rassegregerat samhälle inte med tiden skulle bli självbelåtet, därefter verklighetsfrämmande och utsvävande, och upprepa alla misstag som förgör oss idag. Därför kommer vita nationalister att behöva fortsätta att flytta målsnöret i riktning mot ett fullständigt förverkligande av etnostaten.

Efter att effektivt ha visat att det vita folkmordet är verkligt och förkastat sentimentalitet, återhållsamhet och halvmesyrer i strävan att övervinna det och säkerställa vitas fortlevnad genom skapandet av en etnostat, framstår dr. Johnsons plan för att förverkliga den som en antiklimax i denne recensents ögon. Medan dess geografiska omfattning är okänd och därmed oviss, är den definitivt en antiklimax beträffande tidsaspekten, med en successiv process som kan ta femtio år, ett par generationer, eller till ett bra tag efter det att de som motsatt sig den är döda.

Olyckligtvis kommer de flesta av dem som stödjer etnostaten, vilka sannolikt verkat och kämpat emot till synes omöjliga odds för att vinna den – och vilka vill njuta av sin seger genom att leva i den – också att vara döda. Femtio år är den förväntade återstående livslängden för en 29-årig man. I sitt slutord i frågan flyttar dr. Johnson fram målsnöret till och med längre, med innebörden att det kommer att dröja ända till 2065 innan vi ens återfår det rasliga status quo som rådde under den förment lyckliga tiden kring 1965, då Wilmot Robertson redan hade börjat skriva The Dispossessed Majority för att ta itu med vad han, likt de flesta vita amerikaner vid den tidpunkten, med rätta betraktade som ett större rasproblem och vad de mer medvetna (inklusive mig själv som tonåring) såg som en potentiell katastrof. Om vår rasliga seger skulle ske år 2060 skulle detta kunna vara ett värdefullt delmål, men jag skulle inte betrakta det som det år 2025 eller ens 2050.3

Den här planens tidsram gör mig varken upprymd eller entusiastisk, eller fylld av förtröstan. Som dr. Johnson påpekar skulle förverkligandet av vilken plan som helst kräva att vita nationalister uppnår och behåller den politiska kontrollen till dess att programmet fullbordats. Ju längre tid ett program tar att fullborda, desto osäkrare är dess slutgiltiga fullbordan och desto högre är risken att det misslyckas, detta beroende på det politiska maktinnehavets ovisshet.

Eftersom de befolkningsförflyttningar som krävs för skapandet av skilda etnostater genom delning troligen skulle kunna fullbordas på mindre än fem år (se nedan), skulle en utdragning av processen till mer än den tiodubbla tiden – med den medföljande förlusten av den medvind som förde oss till seger och som fortfarande skulle behövas för att övervinna det antivita motståndets taktik att förhala och försvåra – innebära en enorm eftergift till motståndarna till vit fortlevnad och etnostaten.

Mycket skulle kunna hända under denna halvsekellånga frist (eller nådatid) för att förhindra programmets förverkligande, och våra motståndare skulle kunna förorsaka eller utnyttja samtliga av dem. Den vita nationalismen skulle kunna förlora kontrollen, eller förändras inifrån, som South African National Party efter lönnmordet på Hendrik Verwoerd 1966, då partiet förlorade sitt ursprungliga syfte och mål. Eller en lång lista av andra saker som skulle kunna gå snett, vilka samtliga bevisar dårskapen i onödigt dröjsmål då den dörr som öppnats återigen stängs och det en gång så gyllene tillfället glider oss ur händerna. Vi kan inte räkna med att myrsteg eller en process i promenadtempo ska rädda vår ras. Vi behöver ”The Big Mo” (”Big Momentum”, övers. anm.).

Dr. Johnson står fast i sin övertygelse att ”[p]riset för att inte genomdriva vita hemländer är utplåning, och jämfört med den framtidsutsikten är det vi förlorar på att driva saker och ting till sin spets försumbart. Det som kritiker kallar för extremism är för vita nationalister helt enkelt att ta det säkra före det osäkra.” Och i den här boken för han ett övertygande resonemang till stöd för sin övertygelse, både att den vita rasen håller på att förgöras av mångraslighet och att skapandet av vita hemländer är nödvändigt för att stoppa denna förgörelse och förhindra den i framtiden. Hans framgång i detta gör det här till en viktig och användbar bok för vår rörelse, och den bidrar till att fylla den stora luckan i vår medvetenhet om vår situation, om vad som sker med oss och vad vi måste göra i gengäld.

Men den visar oss dessutom att hur svårt det än är att diskutera förgörelsen av och folkmordet på vår ras, är det betydligt svårare att diskutera den storskaliga rasliga separation i skilda etnostater som utgör den enda tillräckliga lösningen. Hur svårt det än är att göra vårt rasliga folkmord synligt och verkligt för vår målgrupp och att utifrån detta fastställa nödvändigheten av separata rasliga hemländer (dr. Johnson lyckas göra båda delarna), är det mycket svårare att gå in på de specifika detaljerna kring skapandet av etnostaten på ett sätt som gör saken trovärdig och verklig. När det gäller detta ämne – och särskilt det faktum att varje trovärdig plan skulle behöva omfatta obligatoriska massförflyttningar med stöd av tvångsmedel – är det en tämligen normal reaktion att rygga tillbaka och kringgå frågan snarare än att konfrontera den. Att föreslå en femtioårig process – även om den är motiverad av den tveksamma föreställningen att detta skulle reducera eller eliminera behovet av tvångsmedel – är ett ganska stort steg åt sidan. Det är bättre att vara vag än att avlägsna etnostaten från vår livstid och ta ifrån oss vårt hopp om att få leva i vad dr. Johnson kallar för ”ett trevligt vitt land”.

Ett manifest är inte en plats för återhållsamhet, men återhållsamhet är något som man kan förstå. Våra kälkborgerliga (till exempel författningen) och kristna värderingar sätter en hög ribba för bruket av våld. Når vår ras fortsatta existens, dess räddning från förgörelse och folkmord, dess suveränitet, frihet, oberoende och kontroll över sin egen existens, över den tröskel som skulle rättfärdiga bruket av det väl avvägda tvång som krävs för att uppnå dessa mål? Dessa mål och de missförhållanden som de söker avhjälpa är oändligt större än de som den amerikanska självständighetsförklaringen åberopar. Det har sannerligen aldrig funnits, och kan aldrig finnas, några större.

Utöver de moraliska och känslomässiga avvägningar som avskräcker många från att på allvar överväga etnostaten, finns förställningen att uppgiftens överväldigande fysiska och logistiska omfattning skulle göra den svår eller omöjlig att genomföra och därför utopisk. Men är det korrekt? Åtminstone vad gäller transportfrågan finns det siffror som vi kan bolla med, och många kommer att finna resultaten överraskande.

Låt oss beräkna de logistiska förutsättningarna för befolkningsförflyttningar som involverar omlokalisering av 150 miljoner människor (eller 65 miljoner hushåll med i genomsnitt 2,3 medlemmar per hushåll) och deras privata egendom eller lösöre (möbler osv.) en genomsnittlig sträcka på 160 mil. I Förenta staterna avverkas 225 miljarder mil per år av passagerarfordon (eller 530 miljarder passagerarmil, med ett genomsnitt om 2,36 resenärer per fordon). Om 150 miljoner människor skulle förflyttas i fordon, med i genomsnitt 2,3 resenärer (den genomsnittliga hushållsstorlekten) per fordon och en genomsnittlig resesträcka på 160 mil, skulle det betyda 10,5 miljarder fordonsmil (och 24,1 miljarder passagerarmil), eller 4,64 % av normala totalsumman för ett år. Det förekommer 45.4 dödsfall i trafiken per miljard passagerarmil, vilket ger en summa av 1 094 förväntade dödsolyckor (24.1 x 45.4) i samband med omlokaliseringen.

Beträffande den privata egendomen avverkas drygt 30 miljarder mil varje år av långtradare som kan föra med sig tre genomsnittliga hushålls privata egendom. Att omlokalisera 65 miljoner hushålls ägodelar (150 miljoner människor) med långtradare (med i genomsnitt tre hushåll per släpvagn) med ett genomsnittligt avstånd av 160 mil skulle innebära totalt 3,47 miljarder resemil, eller cirka 11 % av den normala årliga långtradartrafiken. Många människor skulle vara oförmögna eller ovilliga att förflytta sig själva och skulle förmodligen huvudsakligen förflyttas med buss. Eftersom det bara sker 0.69 dödsfall per miljard passagerarmil för bussar, skulle den procentandel som flyttade med buss i praktiken minska antalet dödsfall i trafiken med samma procentsats. Om den verkliga genomsnittliga sträckan för förflyttningarna skulle vara 200 mil istället för 160 mil som baslinje, skulle siffrorna öka med 25 %, där passagerarmilen utgör 5,8 % och långtradarmilen 13,54 % av de normala totalsummorna för ett år. Dessa siffror visar att transportlogistiken kring att omlokalisera 150 miljoner människor och deras privata egendom inom en så snäv tidsram som ett år skulle vara fullt möjlig.

Att skaffa människor nya hem och nya jobb skulle kanske bli mer komplicerat, även om många förflyttade skulle både kunna och föredra att själva lösa detta. En del områden skulle förmodligen kräva ytterligare infrastruktur och bostadsbyggande, vilket till stor del kan lösas med monteringsfärdiga hus för att reducera kostnad och tidsåtgång.

Hur mycket vi än hoppas på och önskar en perfekt separation, kommer processen förmodligen inte att vara så enkel och smidig som ovanstående beräkningar kan få den att verka, men de visar åtminstone att vi inte behöver bli så avskräckta av dess omfattning att vi ryggar tillbaka inför tanken.

Med blicken vänd mot Europa fäster dr. Johnson vederbörlig uppmärksamhet vid det växande rasproblem som har utvecklat sig under efterkrigstiden. Med rätta värdesätter och söker han bevara Europas olika rastyper och nationer, och argumenterar till förmån för ”förnuftiga principer för att bevara de vita folkens etniska och underrasliga mångfald.

Precis som jag är etnonationalist på villkoret att det åtföljs av en vidare vit raslig solidaritet, är jag dessutom vit nationalist på villkoret att det bevarar istället för underminerar distinkta vita etniska grupper”. Denna ”vidare vita solidaritet” betyder att européer i Europa och nationer utanför Europa befolkade av européer behöver överbrygga sina skillnader för att göra gemensam sak som vita mot sina gemensamma antivita fiender:

[Vi] behöver… tala om vithet, eftersom det nuvarande politiska systemet insisterar på att det är möjligt för människor av alla raser att bli amerikaner, engelsmän eller svenskar. Under mycket lång tid var det självklart att det bara var vita människor som kunde vara en del av en europeisk nation. Men mångkulturalismen och kulturnationalismen försöker avskilja de europeiska nationella identiteterna från vitheten. För att rädda våra nationer – och genom dem vår ras som helhet – måste vi därför tala explicit om vithet. Vi behöver slå fast att vithet är en nödvändig förutsättning för att tillhöra en europeisk folkgrupp… [och] att det bara är en juridiskt instiftad fantasi att icke-vita kan vara medlemmar av vita nationer. Det är inte alla vita personer som är svenskar, men alla svenskar är vita personer. [E]n bredare paneuropeisk raslig solidaritet [är] nödvändig för att säkerställa raslig överlevnad och blomstring. Att skapa en sådan solidaritet är absolut nödvändigt. Därför måste vi betona alla de saker som européer har gemensamma, och bortom alla språkliga, kulturella och religiösa skillnader är den europeiska identitetens och solidaritetens djupaste rot raslig. Alla européer delar gemensamma förfäder. Vi är en enda utvidgad familj. Svarta, araber och sydasiater i Europa ser inte fransmän, engelsmän och tyskar. De ser bara vita människor. Och vi ser bara icke-vita. Våra skillnader betyder ingenting för dem, och deras skillnader betyder ingenting för oss. I takt med att rasliga spänningar ökar i Europa kommer vårt folk att inse att de inte angrips som fransmän eller tyskar, utan helt enkelt som vita människor. Och när européer gör motstånd mot etnisk undanträngning kommer de alltmer att betrakta sin ras som sin nation och sin hud som sin uniform. Ju snabbare vi ser oss själva som vita människor, enade mot gemensamma fiender och utmaningar, med ett gemensamt ursprung och ett gemensamt levnadsöde, desto snabbare kommer vi att vara vuxna de uppgifter vi står inför.

Dr. Johnson ger sin egen sammanfattning av bokens huvudbudskap i de ”…fyra politiska grundsatser som vita nationalister inte kan kompromissa med:”

1. Vithet är en nödvändig förutsättning för att vara en del av en europeisk nation. Därför är ingen icke-raslig form av… nationalism tillräcklig för att försvara Europas folk. 2. Den vita rasen hotas… av biologisk utplåning. Alla andra politiska frågor framstår i jämförelse med detta som obetydliga distraktioner. Den vita utplåningen är dessutom det förutsägbara resultatet av politiska program. Så vi står inte bara inför utplåning, utan även folkmord. Endast genom att erkänna hotets absoluta och politiska natur kan vi formulera en verklig lösning och uppbåda det nödvändiga moraliska allvar och den hängivenhet som krävs för att genomföra den. 3. Den enda hållbara lösningen på hotet om vit utplåning är vit nationalism: skapandet av homogena vita hemländer åt alla vita folk, vilket kommer att kräva att gränser justeras och människor omlokaliseras. 4. Judar är ett distinkt folk som hör hemma i sitt eget hemland. … Den organiserade judenheten hör dessutom till de främsta skaparna av den politik som vi vill förändra, och den är ett av de största hindren för att ställa politiken tillrätta.

Vår rörelse är välsignad med framstående profiler, som dr. Johnson, som tar sin roll som de vuxna människorna i rummet på allvar, och förespråkar hövligt uppförande samt lever som de lär. Dr. Johnson har ansträngt sig särskilt för att tillhandahålla förnuftig rådgivning, vägledning och råd för att hålla rörelsen frisk, enad, växande och bekymmersfri, och han ger många exempel på det i den här boken. Beakta hans infallsvinkel på skadliga sekteristiska tendenser:

Det finns personer som insisterar på att göra den vita nationalismen avhängig en rad högerorienterade tillägg… [och] insisterar… på att dessa perifera frågor är nödvändiga för den vita rasens bevarande… Denna inställning skapar garanterat en mindre, svagare, dummare, fattigare och mindre effektiv… rörelse, när vi behöver gå i rakt motsatt riktning. En sådan hållning avfärdas ofta som ”överdriven renhetsiver”. Men renhet är inte något problem. Problemet är att inte lyckas skilja mellan vad som är huvudsakligt och vad som är perifert när det gäller vit identitetspolitik. Vi bör hålla våra centrala principer rena. Misstaget består i att kräva renhet även i underordnade frågor.

Vi bör fokusera på det som enar oss, den stora sak som vi har gemensam. Därefter kommer vi, som dr. Johnson skriver, att ”enas av vårt gemensamma mål av raslig räddning”.

Vad gäller vår rörelses riktning, och de större metapolitiska trenderna i allmänhet, extrapolerar dr. Johnson de senaste årens utveckling in i framtiden och gör en del förutsägelser som avslutas med optimism:

Sådan outtalad vit nationalism utgör faktiskt drivkraften bakom växande nationalpopulistiska rörelser över hela den vita världen. I takt med att nationalpopulistiska rörelser radar upp segrar kommer vi ofrånkomligen att gå från outtalat till tydligt förespråkande av vitas intressen, och vi kommer att ställa om från försvar till anfall. Vi kommer inte bara att stoppa den vita fördrivningen, vi kommer att vända trenden.

Det säger jag amen till.

1. ”Visions of the Ethnostate” i det kommande höstnumret 2018, samt ”Confronting our Genocide” i det kommande vinternumret 2019. (Båda artiklarna har hunnit publicerats, övers. anm.)

2. ”Separate or Die” i vinternumret 2009.

3. Att återvända till 1965 års etniska status quo skulle kunna vara ett tillräckligt mål för Australien och de skandinaviska länderna, medan 1947 års status quo skulle kunna vara ett tillräckligt mål för Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Nederländerna.

Tillbaka till huvudsida