Den lilla vita boken

Recension av Z-man, ursprungligen publicerad 23 september 2018 på Z-Man Blog

Tillbaka till huvudsida

Rättelse: Jag arbetade utifrån det utkast som Greg vänligt nog skickade mig under sommaren. I slutversionen ändrade han kapitlet med rubriken ”Den långsamma rensningen” och klargjorde att ”etnisk rensning” används av vänstervridna som en förolämpning. Ironin här är att det skedde på min rekommendation efter det att jag hade läst utkastet. Jag ber Greg och läsarna om ursäkt för misstaget.

Vad är ”vit nationalism”? Om man frågar en liberal kommer man att få en lista över alla de hokus-pokus-begrepp som de använder för att stämpla kättare. En vit person som inte är tillräckligt entusiastisk inför saker som jämlikhetsmani, obegränsad invandring eller raskvotering avfärdas som vit nationalist. De kallar exempelvis president Trump för vit nationalist. För vanliga människor frammanar begreppet kanske bilder av vita separatister, eller kanske ingenting alls. Till skillnad från svart nationalism saknar begreppet vit nationalism en vedertagen definition.

I sin nya bok Det nationalistiska manifestet söker Greg Johnson definiera den vita nationalismen och även argumentera för den. Boken är en serie essäer grupperade kring tre huvudteman. Den första delen fokuserar på vita människors situation, krafterna som verkar mot vita och behovet av att återskapa vita hemländer. Den andra avhandlar den vita nationalismens grundläggande begrepp. Den sista delen beskriver den kulturella och politiska rörelse som krävs för att förverkliga den vita nationalismen.

Det första som gör boken tilltalande är dess struktur. I en tid av bristande koncentrationsförmåga är det effektivare att dela upp en sådan bok i en serie essäer. Skribenter kommer att behöva acceptera det faktum att deras publik helt enkelt saknar tålamodet att läsa långa och invecklade resonemang. När det gäller en företeelse som den vita nationalismen låter formatet läsaren ifrågasätta någon eller några punkter, utan att behöva avvisa det övergripande resonemanget. Även människor som är bekväma med vit identitetspolitik kommer att ha åsiktsskillnader.

Sedan har vi det faktum att de flesta vita människor förblir allergiska mot att tänka förnuftigt i de frågor som vita människor står inför. Anhängarna av Frankfurtskolans argument och taktik har kontrollerat den allmänna diskursen i generationer. De har kontrollerat läroplanerna sedan 1960-talet. Som konsekvens är det få vita människor i livet idag som någonsin har befunnit sig utanför mångkulturalismens sjudande gryta. Korta och lättsmälta argument som förklarar den vita identitetspolitikens grunder erbjuder ett hälsosamt motgift mot denna betingning.

Det kanske viktigaste argumentet i boken återfinns i början där Johnson lägger fram den vita demografins fakta. För personer som är bekanta med vit identitetspolitik är inget av detta någonting nytt. Men sorgligt nog har de flesta vita människor helt enkelt ingen aning om att de tillhör en utrotningshotad art. Till och med när fakta presenteras för dem kommer de att hitta något sätt att förneka verkligheten. Återigen har en främmande intellektuell elits suggestiva predikningar betingat vita att undvika att se verkligheten om deras egen fördrivning.

Den andra aspekten av detta är själva orsaken. Den politik som utsätter vita för fara är inte oavsiktlig. Han framhäver den viktiga poängen att de eliter som driver denna politik måste förstå resultaten av den politiken på förhand. Om inte, skulle det betyda att de kulturella och politiska eliterna är tillräckligt smarta för att utforma och genomföra denna politik, men för okunniga om verkligheten för att förstå de ofrånkomliga konsekvenserna. Annonserna på TV, som alltid visar en brun man och en vit kvinna, är med andra ord avsiktliga.

Det undanröjer den bekväma undanflykt som vita använt i generationer för att inte resa sig mot sina härskare. Så länge som någon som läser detta har varit i livet, har det sagts att allt som motståndet behöver göra är att formulera de rätta argumenten. När det väl gjorts kommer den härskande klassen att lägga ner sina vapen och omfamna oss som bröder. Ansvaret flyttas från de människor som realiserar den offentliga politiken till offren. Genom att avlägsna ursäkten att de helt enkelt inte förstår bättre förskjuts bördan tillbaka till eliterna.

En annan synnerligen nyttig essä heter Homogenitet, bokens elfte kapitel. För amerikanska läsare kommer det här att bli utmanande, eftersom det resonemang som förespråkar homogenitet motsäger allting som de fått lära sig om mångfald. Den utmaning som presenteras i det här kapitlet är att allting i den observerbara verkligheten klart visar att etnisk homogena samhällen är sundare och lyckligare. Viktigare ändå är att fram till för femtio år sedan förstod alla detta, till och med i Förenta staterna. Det är ett stort rött piller iför normisarna.

Ärligt talat så skulle boken kunna förklara den vita demografin lite bättre. Den empiriskt lagda läsaren kommer att ogilla det faktum att Johnson gör flera antaganden utan att tillhandahålla undersökande studier, diagram och så vidare. För amerikanska läsare skulle en essä om den amerikanska etnicitetens historia och natur vara upplysande. Under generationer har vita vänts mot varandra längs etniska och regionala skiljelinjer, så att tänka i termer av vit identitet är mycket svårt. Vita amerikaner finns inte, inte ens i deras egen föreställningsvärld.

Jag befinner mig dessutom helt och fullt i det läger som anser att vi måste vara försiktiga i vårt ordval när vi diskuterar dessa ämnen. Vit nationalism kommer att frammana i huvudsak negativa sinnebilder. Essän med rubriken Den långsamma rensningen använder uttrycket ”etnisk rensning”, vilket får en att tänka på exekutionsplutoner och dödsläger. Ordet ”rensning” får folk att tänka på knäppskallar i Hollywood som dricker plommonjuice en vecka i sträck. Rätt eller fel, de fula fiskarna kontrollerar språket, så det är viktigt att använda ord och uttryck som försvårar för dem.

Med detta sagt utgör förkastandet av den förhärskande moraliska doktrinen en stor del av det här projektet. Då menas inte det barnsliga rollspelande som kommit att definiera alt-right. Det är bara omogen upproriskhet som godtar vänsterns moraliska överhöghet. Det rätta sättet att förkasta den förhärskande ortodoxin på är att inte vara slav under den och inte reagera på den. Ett sätt att göra det på är att återvända till ett klart språkbruk. Inget gör människorna vid makten mer ursinniga än deras undersåtars likgiltighet, så kanske är Johnson på rätt spår beträffande språket.

Slutligen så är denna boks målgrupp inte din MAGA-kepsbärande mormor eller kulturnationalisten som älskar Ben Shapiro. Boken riktar sig främst till den sorts person som i stora drag förstår rasfrågans verklighet, men kanske tänker att ”rasism” är smaklöst eller lågsint. Vad en bok som denna gör är att den förser oss med ett språk och en argumentation som vanliga vita människor kan använda för att vaccinera sitt eget sinne mot den förhärskande kulturen. Den utrustar oss också med verktygen som behövs för att hjälpa andra över till den här sidan av den stora klyftan. Det är Den lilla röda för moderna vita människor.

Tillbaka till huvudsida